Jag lider.

Bota mig eller skjut mig, låt mig iallafall inte lida längre. (Skulle kunna bli en fin sång det där, eller hur?)

Låt mig tala klarspråk: Sjuk, som satan. Överlever jag detta hade jag fan överlevt pesten.

Senare idag blir det en tur till sjukhuset, spännande. Jag är inget fan av sjukhus direkt, inte för att jag har haft hemska upplevelser eller så, utan jag är skraj för att skämma ut mig. Finns det något sorgligare än hypokondriker? Nej. Jag vill inte komma dit, se dödssjuk ut, och sedan ha en vanlig förkylning. Då kommer dom ju tro att jag bara spelade?! Jag skyller på mamma, jag går dit för mammas skull. Så utgår jag ifrån att allt är helt normalt, trots feberyran (som resulterade i lite udda klädval idag) svullna halsmandlar och öron som smärtar.

Dock har jag gjort framsteg! Detta är första gången på två dar som jag kan stava. Inte illa! Febern har gått ner men det kompenserades snabbt med större halsmandlar.

Burak, kanske inte sa grattis första gången han ringde på min födelsedag, men han har slavat för mig hela helgen, det ni! Eller han gav mig sin helg, jag bad inte om något, men han tog hand om mig (och inte på Mikis vis)♥

Sådär! Nu har jag tyckt lite synd om mig själv och jag kräver inget medlidande, jag ville bara informera!
Tack och hej.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0